.

Någon därute som vet hur det känns att vara riktigt kär? Som känner igen det där bubblandet i magen, pirret i hela kroppen. Det känns som att omvärlden är uppslukad. Förmågan att tänka och koncentrera sig har rymt till ett fjärran land..
Och det är så underbart. Även om man känner sig förvirrad, helt borta i vissa fall, så är det ljuvligt!
För första gången i mitt liv känner jag att jag mår riktigt, 100% bra. Allting är så underbart härligt, när jag är med min älskling <3

Tyvärr finns det, jag tänker inte kalla dem nackdelar, för mitt liv är ett paradis. Bara lite mindre bra grejer, som t.ex skolan. Den går inte speciellt bra när man inte kan plugga eller ens tänka på något annat än en viss person.. Kanske skulle jag kunna kalla det jag just nu går igenom för en svacka. Eller något liknande. Skolan dalar neråt, lärarna säger åt mig att inte släppa taget och låta betygen rinna i sanden.. Men jag mår faktiskt bra! Man behöver inte ha Mvg i alla ämnen. Man behöver inte alltid vara bäst på allt, eller nästbäst. Det är okej att ligga på medel någon gång. Så jag vill att alla ska veta att jag släpper inte taget, utan jag släpper mina krav. Jag accepterar att jag inte är bäst på allt, det är ingen. Och jag måste inte försöka motbevisa den teorin hela tiden.

Ska jag vara helt uppriktig, så sitter jag faktiskt och försöker plugga just nu. Men jag får ingen respons från hjärnan så jag pausar lite grann. Imorgon har vi ett väldigt betygsavgörande biologiprov. Ämnet är genetik, något som jag egentligen är väldigt intresserad av och tycker är intressant.
Olyckligtvis så går jag för mycket på magkänslan, det känns fel att veta allt som vi vet idag. Det känns som att det inte är meningen. Kan man inte bara ta livet som det kommer? Sen ångrar jag mig när jag har tänkt så. Läkare och andra som ägnar sig åt medicinsk forskning kan gärna fortsätta ta reda på cellernas uppbyggnad. Vi "normala" människor borde dock hålla oss undan från det där. Jag vill inte veta vad som händer med min kropp när jag har dött, hur varje allting sakta bryts ner till celler.. Usch fy nej! Jag tror på en andra sida, precis som Kenza bloggade om idag. Jag tror inte att detta kan vara slutet. Om kärlek finns, så borde ett liv efter döden också göra det.

Och det jag egentligen ville säga med hela detta blogginlägget är att, jag tror på kärleken. Något som jag alltid har tvivlat på innan. Så sluta inte tro, "mister du hoppet, mister du allt".
Ha det bra, och filosofera lite, precis som jag brukar göra.